Kärlek..
Har skrivit om kärlek och förhållande förut och känner att jag behöver det igen och skriva av mig lite så där.
Detta med kärlek var så lätt då man var liten och då var det inte så känslomässigt men min första kärlek va när jag hade stortsett fyllt 15 men va kär i många innan men mi första pojkvän så var jag 15 år men min största kärlek var det när jag nästan fyllt 24 år och är fortfarande galet kär i honom men det är lite jobbigt då det är distans och ingen kan flytta.
Jag har mitt jobb här uppe och han har sitt där han bor, jag kan inte sluta jobbet för att flytta men om det vore så lätt att få jobb i nu läget skulle jag det direkt så var det ingen snack om saken om man säger så men just nu är det så komplicerat med det då jag inte vet hur det kommer funka som och om jag verkligen kan lita på honom, jag har väldigt svårt att lita på personer i övrigt så dom får vinna det förtroendet hos mig men det finns dom som inte förstår det riktigt.
Jag vill va med honom som jag är tillsammans med men jag tror inte att han vill det då han inte säger något som är nå till mig och förstärka mina känslor och låta mig känna mig så kär och nykär då vi träffas som man bara springer mot varann och kramas så hårt så man nästan ramlar, så vill jag ha det som att man blir så överlycklig då man ses så tårarna faller nästan som en flod nerför kinderna men så är det inte utan det är så att känslorna går upp och ner, och just det hur man ska göra som för att det ska funka då det ligger på hal is just nu så vet jag inte vad jag ska göra som för att plåstra alla såren som bland annat jag skapat..
Så då sitter man och fundera på om man ska ta praktik där uppe han bor men då vill jag att han ska hjälpa mig med det och tipsa så man kan flytta upp sen och att han framför allt skaffa jobb och flytta till en större lägenhet så man kan flytta pö on pö sen..
Detta med kärlek då man va liten var inte så komplicerat men när man är vuxen så är det jätte jobbigt och riktig kärlek väcker tårar och jag har gråtit hela natten över detta.