Att vara en extramamma.
Som rubriken är så är jag ju en extramamma.
Jag älskar barn, men jag är inte van att bo med barn så därför kan det vara rätt jobbigt.
Jag vet inte vad dom gillar att göra, vet inte vad dom gillar, vet inte om jag kan säga ifrån då dom gör något som jag inte accepterar.
Jag känner mig som en bra extramamma för jag ger dom mat och godis och kärlek även om det inte är mina barn, men jag vill ha mina egna.
Även tycker jag är jobbigt då jag känner att jag inte kan sätta de reglerna jag vill ha här hemma i mitt eget hem, även om det är sambons hus och hans barn.
Jag har inga barn men har varit ett så man vet på ett ungefär hur det funkar som då man mins då man var själv vid den åldern.
Just det jag tycker är jobbigt är att man inte vet vad man kan göra med dom då dom inte säger vad dom tycker är kul förutom att det ska kosta för mycket pengar, men vad gillar dom att göra? Vad tycker dom om för mat?
Jag vet inte för varken sambon eller barnen säger utan går bakom min rygg och säger vad dom tycker än att gå raka vägen till mig och säga vad dom tyckte.
Kan jag vara hård mot dom? Kan jag fostra andras barn?
Det är sånna frågor som bara virrar runt, för jag känner ju inte barnen och det kommer jag nog inte att göra då dom nästan aldrig är här hos oss.
Alla dessa saker kan vara påverkan av mitt handikapp och då kan jag bara tycka att allt är jobbigt eller att jag svär så mycket men det kan jag inte rå för men just att jag har massa funderingar om vad jag kan göra och inte göra, är jag en dålig extramamma?
Nej det kan jag inte säga att är för ger dom mat och gotta och försöker göra saker dom barnen men det är svårt.
Men största frågan är: Kan jag fostra sambons barn?
Det har jag ingen aning om, det är ju inte mina barn utan min sambos och hans ex.
Det är väldigt mysigt att ha barnen här hemma men att jag tycker att det är jobbigt då det är skrik på morgonen och massa prat i sängeb på kvällarna så man sover, bara de tycker jag är jobbigt utan då ska det vara lugn och ro.
Göra fel samma sak om och om igen även om man säger till, det är nerverande.
Som sagt, jag är inte van att bo med barn och då kan allt verka fel och dels så kan jag inte riktigt hantera vad jag säger framför barn och det är jag inte medveten om och sambon säger inte till om jag gör fel eller säger fel.
Jag tycker det är jobbigt då man inte känner barnen och jag får som ingen chans till det och jag vill lära känna dom mer än vad jag gör nu, men jag vet inte hur jag kan göra som.