Miicha

Stora branden i London var en större brand som härjade i London 2-5 september 1666. Den förstörde i stort sett hela staden.

Branden som härjade i staden 1212 och förstörde stora delar, kallades innan branden 1666 även för "Stora branden". Luftwaffes bombräder under 28 december 1940 kallas för den "Andra stora branden i London".

Branden 1666 är en av de största katastrofer som drabbat London under dess historia. Den förstörde 13 200 hus, 87 kyrkor, 6 kapell, 44 företagsbyggnader, Royal Exchange, Custom House, St Pauls-katedralen, Guildhall, Bridewell Palace samt andra fängelser, Session House, fyra broar över Themsen och Fleet samt tre stadsportar. Den gjorde en sjättedel av Londons dåtida befolkning hemlös, ca 100 000 människor. Antalet döda i branden är okänt och har ansetts vara låg, men på senare tid finns teorier där tusentals uppskattas har dött i lågorna.

Händelseförlopp

Branden bröt ut på söndag morgon, 2 september 1666. Den startade i kung Karl II:s bagare Thomas Farrinors hus på Pudding Lane. Troligtvis glömde Farrinor att släcka sin ugn innan han gick och lade sig för natten. Kort efter midnatt antände glödande kolstycken närliggande ved. Grannen Samuel Pepys vaknade av elden runt kl 1. Farrinor och hans familj lyckades ta sig ut ur den brinnande byggnaden genom att klättra ut genom ett fönster på övervåningen. Bagarens piga lyckades inte ta sig ut och blev brandens första offer.

Inom en timme efter att branden startade väcktes Londons Lord Mayor Sir Thomas Bloodworth av nyheten. Han var föga intresserad och tyckte att "en kvinna kan pissa på elden så att den släcks".

De flesta byggnaderna i London var vid tiden konstruerade av mycket lättantändliga material som trä och halm, vilket gjorde att gnistor från bagarens hus antände ett angränsande hus. Den starka vinden hjälpte elden att sprida sig snabbt. Att byggnaderna låg mycket tätt ihop, endast med små gränder emellan, hjälpte även till.

Brandens spridande kunde förmodligen ha stoppats om inte borgmästaren hade vägrat ge order om rivning av vissa hus utan ägarnas samtycke. Hinkar och pumpar var värdelösa i de trånga gränderna.

Förödelse

Branden förstörde 13 200 hus och 87 kyrkor, bland annat St Pauls-katedralen. Endast 9-16 personer rapporterades ha dött i lågorna men författaren Neil Hanson (The Dreadful Judgement) tror att den riktiga dödssiffran kan ha uppgått till hundratals eller tusentals. Han anser att de flesta dödsoffren var fattiga människor vars kroppar kremerades av den intensiva hettan från elden, vilket gjorde att kropparna aldrig hittades. Detta är kontroversiella påståenden.

Den destruktiva kraften från den stora och kraftiga branden har inte överträffats i världen av någon annan olycksfallsbrand. Inom stadsmurarna förintade den nästan fem sjättedelar av hela staden. Knappt en enda byggnad som fanns inom räckhåll för lågorna klarade sig. Offentliga byggnader, kyrkor och bostadshus gick alla samma öde till mötes.

Den enorma mängd förstörda egendom efter branden kan inte uppskattas till ett värde mindre än 10 miljoner sterling. Trots den stora förvirringen och oredan på grund av branden verkar det inte som att fler än sex personer förlorade sina liv. I och med branden utplånades den stora pesten, som året innan hade skövlat 68 590 människors liv.

Efterdyningar och återuppbyggnad

De hade uppkommit flera profetior om en katastrof som skulle drabba London under 1666 på grund av att odjurets tal finns i årtalet och med romerska siffror skrivs det med alla tecknen i fallande följd, MDCLXVI. Det föreföll för många att branden var tredje "domedagsryttaren", efter de två första - inbördeskriget och pesten.

Efter branden började ett rykte cirkulera om att branden ingick i en katolsk konspiration. En naiv fransk klocktillverkare vid namn Robert "Lucky" Hubert erkände till att vara agent åt påven och att ha startat branden i Westminster. Han ändrade senare sin bekännelse och hävdade istället att han anlagt branden i bageriet på Pudding Lane. Han dömdes för brottet även att det fanns övervägande bevis för att han inte hade kunnat starta elden, och hängdes vid Tyburn 28 september.

Christopher Wren ledde arbetet med återuppbyggandet av staden. Hans första planer gick ut på att återuppbygga staden med tegelsten och sten i ett rutnät av kontinentala torg och alléer. Eftersom flera byggnaders källarplan hade klarat sig uppstod rättsliga tvister över ägandeskapet av land vilket omkullkastade Wrens rutnätsplan. 1667 införde parlamentet extra skatt på kol för att finansiera återuppbyggnaden och staden blev slutligen återuppbyggd till sin forna stadsplan med skillnaden att allt byggdes med tegelsten och sten samt förbättrade sanitära anläggningar och åtkomst. Detta är den stora anledningen till att dagens London är en modern stad med medeltidsdesignade gator och torg. Christopher Wren återuppbyggde även St Paul's Cathedral elva år efter branden.

En dyr läxa i brandsäkerhet lärdes och när Globe Theatre öppnades 1997 var det den första byggnaden i London med halmtak sedan branden 1666.