Miicha

Jag har ett handikapp som heter Aspbergers Syndrom.

Alla som har den syndromen är olika, olika syner och olika på alla sätt.

Så det jag har är mitt Aspbergers, ingen annan är mig lik på den fronten.

Men alla har sina likheter och man kan känna igen sig på andra som har just det handikappet.

 

Jag som har det har svårt att lära sig ibland och då måste man nöta och nöta så alla bitar faller på plats dit dom ska.

Ilskan har jag svårt att hantera, när jag blir arg så faller allt i sin väg och jag kastar och skriker och gråter på en gång och det är extremt jobbigt men som turen är att jag sällan blir arg men om jag blir så pass arg så ballar jag ur totalt.

Jag har mina stora intressen som jag helst vill leva för och det är mina djur och djur i övrigt, bilar, musik och samt att skriva.

Jag kan mumla då jag pratar men det är inte på flit utan jag gör det, jag hör mig själv det jag säger men den som lyssnar hör bara mummel, och om någon säger att jag mumlar så kan jag skämmas lite och kan bli smått sur men jag upprepar det och är mer tydlig.

Jag kanske inte betee mig som en 26 åring utan kanske som en 17-18 åring eller yngre.

Vill helst ha fasta rutiner framför allt i hemmet så det funkar, om det går fel med det jag gör eller i min rutin så slutar jag fungera och blir sur eller till och med gråter.

I sociala sammanhang kan jag lätt dra mig undan speciellt då det är nya ansikten jag ser, det är inte för att jag vill vara otrevlig utan att jag inte vet hur jag ska betee mig som till den nya ansiktet.

 

Ända sen jag fick diagonosen har jag kämpat och kämpat till den personen jag är idag.

Jag har fått mycket hjälpa av vissa och vissa vill som inte förstå eller acceptera det.

Men den hjälpen jag har fått av dom som ställt upp för mig förtjänar mer än ett tack.

Och min sambo som jag lever med idag vill lära sig mer om just mitt handikapp, och han vill hjälpa mig med det jag inte själv kan själv som te.x min ilska som jag bär på sen länge tillbaka.

 

Är tacksam över mina tre djur som jag har idag, dom dömmer mig inte om hur jag är som utan dom älskar mig precis som jag är.

 

Jag har mina glada stunder men dom kan lika gärna ändra på sig minuten efter, så kallade humörsvängningar och dom ska ni veta är extremt jobbigt.

 

Det finns säkert mer att skriva och berätta om just mitt handikapp men det får nog vara nog denna gång!