Miicha

Hade tänkt ett tag att skriva ett inlägg om att flytta hemifrån, så då gör jag det nu..

 

Första gången då jag flyttade hemifrån var jag 16 år, jag kunde inget, inte diska, tvätta eller städa men laga mat kunde jag men inte resten för det fick jag aldrig lära mig.

Det va tufft att lämna sin mamma i sticket (som det kändes) och flytta 15 mil hemifrån och gråten kom då och då.

Första natten va väldigt jobbig då man inte kunde sova för man var så spänd men det tog som sagt ett tag att smälta att man inte hade någon som var där utan sig själv, men det som var häftigast va att man hade sitt egna hem och kunde göra vad man ville och det var det som va det roliga när man flytta hemifrån första gången.

 

Sen hade jag en familj som inte riktigt brydde sig då dom hade fullt upp med annat så allt jag fick gå igenom fick jag gå igenom ensam och det var väldigt tufft, men tur man hade mjitt dåvarande kille och hans familj som jag sa att det var min rätta familj då dom alltid va där för mig då jag hade det så svårt då min familj inte var där för mig.

 

Det tog ett tag innan jag kunde lära mig hur man städa och tvätta men tillslut så gick det och idag kan jag det och ha bott hemifrån i 8 år så då borde jag ju kunna det..

 

Det jag vill komma fram till är att man ska våga göra saker i sitt liv och stå på sig och bevisa att man kan göra allt ensam utan hjälp eller ja en viss hjälp måste man så klart ha men att man kan klara sig utan om man är tillräckligt stark.

Jag har fått mycket beröm att jag är stark då jag klarade mig utan hjälp från min familj som inte var där för mig då jag mådde som dåligast så klarade jag mig bra själv och stog på mig då vissa personer gjorde mig illa och misstagen man gjorde, det var bara jag som kunde fixa allt.

 

Ni som har en familj som ställer upp och hjälper er till de mesta så ska ni vara glad men ändå ska man bevisa att man kan klara sig själv i vissa sitser.

 

Man ska våga!!