Skrivardjur.
Bävern arbetar effektivt ... som en bäver. Bävern tvekar icke. Bävern är målmedveten. Bävern lämnar alltid in sina uppgifter i tid. Problem? Ja, jo, kanske. Ibland skulle bävern behöva kämpa på ett annat sätt. Tänka efter före. Våga lite mer.
Sengångaren kommer liksom aldrig igång. Det är alltid något annat som är viktigare än att skriva. Eftersom sengångaren alltid är ... sen ... blir det väldigt bråttom på slutet. Och när en sengångare stressar blir det inte bra.
Härmapan är inte känd för sin självständighet. Kanske tycker härmapan att alla andra skriver bättre. Eller så handlar det om ren och skär lättja. Det är inte fel att stjäla – lite och på ett smart sätt så att det inte syns. Det gör alla skribenter. Men att skriva av långa textsjok är en värdelös strategi för den som vill utveckla sitt skrivande.
Gråmusen nöjer sig med ett pip. Det blir väldigt korta texter som helst inte ska göra något intryck. Musen hatar att sticka ut. Musen tycker illa om kritik. Musen behöver sträcka på sig. Ta sig ut ur hålet. Annars blir det ingen ost.
Påfågeln är en riktig ordmålare. Och ju pråligare den målar desto bättre. Långa meningar, långa och gärna ovanligare ord. Det imponerar PÅ en del. Men kanske inte riktigt så många och så mycket som påfågeln själv tror.
Hackspetten är väldig fokuserad ... på detaljer. Gärna en i taget. Det kan därför vara väldigt svårt för hackspetten att skaffa sig en överblick över sitt arbete. Den kan sitta och hacka i ett ord eller en mening nästan hur länge som helst.
Örnen är förstås skribenternas konung. Skickligt växlar den mellan högt och lågt, mellan överblick och detaljer. Ornen släpper inte taget för tidigt. Örnen har ... örnkoll.
ur Svenska timmar (Waje, Skoglund m fl), kapitel 4, s. 117
Så, vilket är ditt skrivardjur?